25
177, 5 cm
92 kg
BMI: 29

Kroppar i all ära men någonting tycker jag har saknats: ärr. Mitt ärr kommer från en operation. Jag föddes med ett födelsemärke som växte med mig, jag fick det opererat när jag var tretton år. Detta är så det ser ut nu, ett ojämnt ärr täckt av hår och det finns idag inga bra operationer som kan åtgärda det. Dessutom får jag inte sola det pga risken för att det ska bildas cancerceller. Dessutom har jag en s.k. scholios, min rygg är krokig. Trots detta, min mage och små bröst tycker jag att jag ser bra ut. Därför har jag aldrig haft någon motivation för att gå ned i vikt. I mitt huvud är jag smal, som jag var på högstadiet och därför kan jag aldrig förlika mig med att mitt BMI säger att jag är överviktig.

24år
60 kg
175 cm
bmi 19,9

jag har ända sedan tonåren varit ovän med min kropp och tycks aldrig bli vän med spegeln.
 sedan jag fick min dotter för 1 år sedan har jag gått ner alla graviditetskilon men fortfarande skulle jag vilja bli av med valkarna vid sidorna samt tycker jag att mina lår är för breda.

19 år
155 cm
47 kg
BMI: 19,6
Jag har sedan i höstas gått ner ca 4 kg, men märker ingen skillnad direkt. Har mycket komplex för de flesta delarna på min kropp.

170 cm
54 kg
BMI: 18,7

Jag har i hela mitt liv varit överviktig och vägde som mest 75 kg, men lyckades under tonåren successivt gå ner. Dock bytte jag senare ideal och har de senaste 1,5 åren haft en numer regelbunden livsstil som klassas som en ätstörning.

Jag mår fruktansvärt dåligt över min kropp, något som tyvärr resulterat i att jag inte kan ha relationer eller gärna tar kontakt med nya människor. Jag har framför allt ångest över fettansamlingen på magen som vägrar försvinna vad jag än gör, hängröven, den omarkerade midjan och de breda höfterna, men målet är att jag ska bli av med det innan jag eventuellt försöker bli ”frisk”.

Det här är inget försök att vara thinspiration – sådana finns det ändå gott om och dessutom har jag inte den kroppen – men däremot vill jag visa att man inte måste vara trådsmal för att ligga på ett enligt skalan ohälsosamt BMI, utan kan ha gott om överflödigt fett. Man måste inte ha bilringar för att vara berättigad att kunna/behöva/vilja gå ner i vikt. Och att det för många, mig inräknad, aldrig handlar om hur ”alla andra” och ”normala människor” (vem avgör vem som hör dit?) ser ut.

20 år
174cm
60kg
BMI: 19.8

Jag har aldrig tyckt om min kropp då jag blev mobbad väldigt länge när jag var yngre.
Men nu har jag börjat acceptera den lite mer och börjat tycka om mig själv, dock så vill jag ju ändra på vissa saker (som de flesta tjejer vill)
men sånt är inte alltid möjligt, så jag fortsätter att kämpa med att få på mig lite mer vikt och nöja mig med det jag har istället.

17 år
165 cm
54 kg

Är i stort sett nöjd. Hade inte varit fel med lite mer muskler bara. :)

18 år
<- 160 cm
vikt, ingen aning.. och har inga planer på att väga mig än så länge.

22
178cm
ca. 64kg
BMI: ca 20,2 (normalvikt)

Jag är ganska nöjd med mitt uteseende. Utom min rumpa (som kunder varit fastare), mina höfter (som jag tycker är ”krokiga”) och min mage (Jag har IBS som gör att min mage allts som oftast är väldigt svullen och gör ont, sedan skulle jag vilja att den var mer platt). Jag har försökt börja sporta de sanaste 4 åren, men det går inte så bra…

Jag valde att ta en bild på mig helt naken efterson jag är så trött på idealet att kvinnor skall vara rakade, annars är det ”äckligt”. Det idealet har krupit längre och längre ner i åldrarna, jag tycker det är jätteläskigt. Som jag förstår den så är den numer snarare regel än undantag att en tjej är rakad. Skall jag om jag skaffar en ny sexpartner behöva vara orolig för om han/hon tycker jag är äcklig som inte rakar mig? Jag blir så jävla förbannad.
Det vore spännande att få veta hur många av läsarna som är rakade/icke rakade.

TILLÄGG FRÅN JULIA: Jag har nu valt att stänga av kommentarer till det här inlägget. Jag var lite fundersam redan från början och känner att diskussionen lätt drar iväg åt ett håll som inte känns helt ok.

23
170 cm
94 kg
BMI: 32.5

Jag har tidigare haft ätstörningar, och nu under mitt ”tillfrisknande” har jag gått upp 32 kg, på två år. Jag tycker inte om min kropp och gillar inte hur den ser ut. Är rädd för att visa mig för min pojkvän fastän vi varit tillsammans i över tre år.

har nästan alltid varit viktmedveten och jämfört mig med min omgivning. trots att min vikt är normal har jag en fix ide att idealet är att väga 63 eller mindre. men jag ser ju faktiskt helt ok ut på bilden, även om lite större bröst och smalare midja/höfter inte vore fel. vet inte min exakta vikt eftersom jag har undvikit alla vågar det senaste året, försöker istället gå efter hur jag mår och inte basera min självuppfattning på några siffror.

21 år
164 cm
65 kg
BMI: 24

Det enda jag är nöjd med är brösten som är relativt stora och ändå äkta.

28 år
172 cm
64 kilo
BMI: 21,6

Jag trivs för det mesta med min kurviga timglasfigur men har kämpat med vikt och mat sedan jag var 14 år. Jag har lidit av både Anorexi och Bulimi periodvis, men nu mår jag bättre och äter som jag ska. Tankarna om att jag är tjock finns där vissa dagar och då känner jag mig otroligt deppig. Det finns alltid något jag vill ändra på, tappa några kilon, få mindre och fastare lår, smalare armar, mindre celluliter….. Men det finns saker jag är stolt över också, jag gillar min midja, mina bröst, min putiga rumpa, mina axlar, halsen och mina händer och fötter. Dessutom är jag rätt stark trots att jag inte tränar längre, jag är starkare än de flesta tjejer jag känner. På det stora hela känner jag mig fin och de flesta dagar mår jag bra i min kropp.

175,5 cm
19 år
vikt just nu: vet inte

jag skickar in en bild på mig själv för att kanske kunna acceptera mig själv lite bättre. kan knappt komma ihåg om jag NÅGONSIN känt mig nöjd med hur jag ser ut. jag skulle kanske inte säga att jag har haft/har en ätstörning men jag tänker definitivt på vad jag äter. och om jag inte gör det får jag ångest. min pojkvän säger att jag är snygg men jag har så svårt att se det – hur mycket jag än försöker. det värsta är låren.. men kanske kan det här hjälpa mig lite.